Här kommer jag vid tillfälle och när lusten kommer att skriva om vår tid på Neonatalen med våra för tidigt födda flickor.
Söndagen 20 Februari 2010
Våra tvilling tjejer föddes i vecka 31. Två månader för tidigt.. Dom var små, tom för små för att vara tvillingar i v31.
Men det visste vi, att dom var för små vill säga..
Det hade nämligen varit noggranna kontroller varje vecka på tjejerna från någonstans i graviditets vecka 21. Då var vi två gånger i veckan på Antennatalen. För att kolla flödet i navlesträngen, för att se så att dom små växte, trots att dom var för små för kurvan som finns för barn i magen.
Och visst att tvillingar brukar vara små, men dom var lite långt nedanför kurvan.. Noggrann koll hade man på dom. När vi var i graviditets vecka 28 fick vi veta att det var två flickor. Men det visste jag ju redan att det var :)
Efter samma kontroll så sa läkaren att han inte trodde att dom skulle vilja vara kvar i magen så länge till, men att han hoppades att dom skulle stanna några veckor till. För det var alldeles för tidigt ännu, för dom att komma ut.
Tänkte inte mer på detta, utan en vecka till gick med noggranna kontroller.
När jag var i graviditets vecka 30 så fick vi tillgång till vår nya lägenhet. Tanken var att vi skulle måla om och fixa till den lite granna under veckan som kom för att sedan till helgen flytta in. Vi var nu i början på maj månad 2010.
Måndagen gick åt att jag och far min var iväg och handlade målarfärg och tillbehör samt maskeringstejp för att kunna börja fixa med allt. På kvällen var vi och tejpade och tejpade. Både mor och far var här, samt min bror och äldsta brorsonen. Samma vart det på tisdagen. Patrick kom till nya lägenheten efter jobbet och fortsatte och jag åkte hem.
Hade dom senaste veckorna fått väldans med vätska i hela kroppen och med tanke på foglossningen med så var jag inte så rörlig. Tror jag mer var i vägen än vad jag kunde hjälpa till med allt i lägenheten.
På kvällen tultade jag upp till övervåningen ( bodde då i en underbar etagelägenhet med sovrummet på övre plan ) och gick och la mig på tisdagskvällen. Det var inte värre än vanligt. Ont i kroppen, täppt i näsan.. Ständigt kissenödig och svårt att röra på mig. Men somnade till slut..
Vaknade mitt i natten av att det var blött i sängen.
Alla ni som kommer håg hur det var när man var liten och kissade i sängen, kan nog komma ihåg paniken man kände när man började kissa och fattade att man inte var på toaletten ( som man drömde att man var på )
Jag försökte få stopp på det, men det ville inte sluta. Jag kommer i håg att jag i panik tänkte - jag kan ju inte kissa på mig i sängen! Sluta kissa!!!!
Men när det inte slutade började jag förstå att det måste vara något annat. Då kom nästa panik, blöder jag?? Vad händer?? Hur mår mina barn?
Så snabbt som jag kunde vid det tillfället fick jag ta mig ner till toaletten, Patrick fick ta fram numret till Sepcial BB och telefonen. Jag började nu förstå att vattnet hade gått! Och jag var ju bara i graviditets vecka 30.
Jag som i vanliga fall har väldig telefonskräck tar telefonen utan att tänka, slår numret och får där höra:
- Ta med dig väskan och kom hit, för du kommer inte att få åka hem innan barnen är ute.
Vilken väska?? Handväskan?
Det var givetvis inte den väskan hon menade. Men trots att man som tvillingmamma ska vara förberedd på att vad som helst kan hända from v 25 så var tanken på en skötväska med grejer till barnen och till mig inte något som jag hade fixat ännu.. Det skulle ju gå minst 7 veckor till innan det skulle vara dags..
Vi sätter oss i bilen och åker till Special förlossnigen på Östra, Patrick får fixa det där med väska sen.. Just nu har jag inte tid med att tänka på praktiska saker. Jag är stressad och orolig över vad som händer. Vattnet har gått, tjejerna är för små och vi är på väg till sjukhuset.. Vad kommer att hända nu?
När vi kom till sjukhuset fick vi komma in på ett rum där man kopplade ihop mig med en CTG-maskin för att kolla flödet hos tjejerna. Denna undersökning har alltid varit svår att göra för vår del då våra tjejer dels var såpass små och alldeles för aktiva för att orka ligga stilla den tiden det behövs för att maskinen ska registrera allt.
Maskinen visar att jag har värkar. Är det såhär det ska kännas, tänker jag. Känns ju inte.. Spänner åt magen lite granna ibland, men inte mer än så.
Sköterskan kommer och går då hon har förstått att detta kommer att ta tid. Tiden går och det är skiftbyte på förlossningen.
Varken Patrick eller jag är riktigt med på vad som händer. Å ena sidan är man, eller i alla fall jag, lite lugnare nu när vi kommit till sjukhuset. Dom kan ju det här. Dom kommer stoppa allt.. Allt kommer att gå bra.
Tyvärr fick man inte så mycket information om vad man har att förvänta sig. Vi fick allt vänta ett litet tag på det.
Efter att CTG-maskinen tyckte att den fått allt som den behöver reggat skulle läkare kontrollera livmodertappen. Då jag har Endometrios varnade jag denna läkaren innan, att ta det varsamt. Men efter en axelryckning ( kan tänka mig att han tänkte att han alltid är varsam..) och ett smärtsamt skrik senare kunde han konstatera att han inte var varsam.. samt att allt var okej.
Jag skulle nu skrivas in på special BB och få sprutor som stoppar upp hela värkarbetet. Samtidigt så skulle jag få två stycken lugnmognads sprutor så att tjejernas lungor skulle bli fullt utvecklade om det nu skulle bli som så att dom kommer inom en snar framtid.
För nu kunde det ta allt från 3 dagar till 3 veckor.. Och jag, jag skulle snällt ligga i sängen på sjukhuset och vila. Sängläge var ordinationen.
_____________________________
Detta var på morgonen den 5 Maj 2010.
Och flyttlasset till nya lägenheten skulle ju gå den 8:e maj, på lördagen, var det ju bestämt. Men nu låg jag på specialen och fick inte gå vidare långt. Inte längre än till toaletten. Och den fanns ju vägg i vägg med rummet.
Hur skulle detta gå? Och Patrick kände ju inte att han ville lämna mig ensam där för att flytta. Men det fick vi ta lite längre fram, det var ju trots allt tre dagar kvar fram tills dess.
När jag blev inskriven hoppades jag på att jag skulle få ett eget rum. Det tror jag alla önskar och hoppas. Att slippa dela och kunna vara privat.
Men detta fick jag inte.
Jag fick dela rum med en kvinna, som legat där ett tag redan och fått se några kvinnor komma och gå.. En kvinna som också väntade tvillingar! Detta kunde ju bli väldigt trevligt. Och det blev det!
Kvinnan som jag fick dela rum med är Marie som är mor till våra tvillingkompisar Eddie och Evelyn.
Vi låg där och pratade om hur allt var, både graviditet och annat som rör livet. Och kom varandra riktigt nära. Det var trevligt att alltid ha någon att prata med, för Patrick fick ju inte vara där hela dagarna tyvärr.
Och det var endast 1 anhörig som fick lova att komma in. Så ingen mamma, ingen pappa eller syskon eller vänner. Endast Patrick.
Skulle det gå såpass långt att jag skulle ligga där tre veckor så skulle dom se över det hela lite granna, så att dom kanske kunde få komma i olika pass till mig, men det fick vänta och se.
Nu låg jag där på Special BB på Östra sjukhuset. Så när hem, men ändå långt borta. Utan varken make eller katt.
Men här var jag nu och här skulle jag ligga och hålla ihop benen för att tjejerna inte skall komma ut såhär tidigt.
Känslan sa mig - att händer det inget inom två dagar så kommer det gå tre veckor innan dom kommer. Men, nu när jag tänker efter så tror jag att kroppen höll på att förbereda mig på att det är dags.
Jag kände mig stor och otymplig, hade jobbig foglossning och hade svullnat upp några storlekar. Men kunde inte få på mig mina stödstrumpor själv och frågade inte personalen och hjälp. Jag är lite fjompig på det sättet. Vill gärna klara mig själv, speciellt när jag har ont eller när något är jobbig. Kan själv!
På kvällen fick jag en blödning och givetvis blev jag då rädd. Men blev snabbt lugnad av personalen. Man kollade CTG både morgon och kväll så att allt var bra med barnen. Blödningen var tydligen inget ovanligt när man haft vattenavgång. Och jag tror att detta var ytterligare ett tecken på att, nu snart är det dags.
En sak grämde mig dock, utöver flytten.. Jag missar ju Grey's Anatomy. Och sjukhuset har inte den kanalen.
Konstigt hur hjärnan funkar i en jobbig situation.. Att man orkar tänka och gräma sig över småsaker.
__________________________________
Ja, men så låg man här på special BB.
Jag hade hela min graviditet varit bestämd på att jag inte skulle föda vaginalt. Utan att jag skulle ha kejsarsnitt.
Anledningen till detta var psykiskt. En oerhörd rädsla. Och inte bara för smärtan, den kommer man ju inte undan, utan för att det skulle hända något mellan tvilling1 och tvilling2.
Jag hade påbörjat min utredning och varit och pratat med en aurora sköterska och var villig att testa allts om dom ville för att jag skulle kunna komma över min rädsla ( tror inte att dom hade lyckats.. men som sagt, var villig att testa ) Men då jag nu hade blivit inlagd och man inte riktigt visste när och hur barnen skulle komma så fick jag pratat med en överläkare.
Hon gick igenom alla nackdelar med att förda via kejsarsnitt och alla fördelar med att föda vaginalt. Allt har jag hört förut, och som sagt. Det var ju inte det som var problemet.
Till slut sa hon.
- Jag skriver in i dina journaler att om tid finnes så ska du få föda via kejsarsnitt.
glad bidde jag över detta. En sak mindre att behöva tänka på. En sak mindre att oroa sig för. Och precis innan jag och Patrick sakterligen skulle tulta tillbaka till mitt rum ( jag stod på tultandet..) Så säger läkaren.
- Tänk på att det är din kropp som bestämmer hur det ska gå. Det kanske inte finns tid kejsarsnitt.
Jaja, tänkte jag. Det där säger hon endast för att ha ryggen fri. Klart det inte blir så. Jag har ju hört att det tar minst tio timmar för kroppen att öppna sig.. Det finns all tid i världen.
Väl tillbaka på rummet så gick dagen väldigt fort. Det är den 6:e maj nu. Torsdag. Känner mig trötter och tung.
Oach har så fruktansvärt svullna ben och fötter att det inte ser klokt ut. Har fortfarande blödning. Men dom kollar barnen med hjälp av CTG minst två gånger per dag så allt är okej. Patrick är hos mig större delen av dagen, den tiden som han inte är hos mig så vilar jag eller pratar med min rumskompis Marie.
När man ligger såhär och har personal runt omkring en som tar hand om en och hjälper en så har man ju ganska mycket tid för att tänka och känna efter. Och jag var ju så sugen på gurka!
Vanlig hederlig vattnig gurka. Så GOTT! Och coca-cola. Denna himmelska, gudomliga dryck! Hur har man kunnat tillvekra något som smakar så gott??
( Sa ju att man har en massa tid att tänka och framförallt känna.. )
Till kvällen så fick min mamma och mormor komma på ett litet snabbt besök. Patrick fick lov att rulla ut mig i rullstol i hallen så jag skulle få träffa dom. Min kära mormor skulle dagen efter, den 7:e maj åka iväg en sväng på semester. Och orolig som hon alltid är, speciellt när någon är sjuk eller ligger på sjukhus. Så var det bra att vi fick träffas. Och att jag fick träffa min mor med.
Som kvinna när man är gravid så är det ju en väldigt känslig tid. En tid då man har många frågor och funderingar som mamma kan hjälpa en att svara på. Hon har ju faktiskt varit med om samma sak.
Vi stod där i hallen och åt varsin liten Häagen-Dazs glass, dom finns i mini små förpackningar. Alldeles lagom när man är sugen ( dock inte när man är gravid och har cravings för glass..!)
När natten kom så fick jag meddelat att nu har du fått båda lugnmognadssprutorna.
-Och vi kommer nu inte att stanna upp värkarbetet längre. Nu får din kropp bestämma själv hur och när tjejerna ska titta ut.
Ja, ja tänkte jag. Har det inte hänt något innan söndag ( för sådant här tar ju tid.. ) då kommer det ta dom dära tre veckorna som dom pratade om från början.
Gick och la mig för kvällen. Ringde hem till mina föräldrar för att säga Godnatt och för att önska min mormor en trevlig resa. Samt ringde Patrick för att säga godnatt till honom och katten.
Nu kanske jag skulle kunna få sova litegranna, trots ont och svullnad samt täppt näsa och alla andra åkommor man har som höggravid.
________________________________
Ont i magen!!
Det kommer i kramper, exakt likadant som när jag har mensvärk.
Måste ta mig till toaletten så kanske det blir bättre sedan.
Efter att ha sprungit ( läs tagit mig fram fruktansvärt långsamt ) två, tre gånger så la jag mig i sängen igen.
Jag hade ont. Det kom blod, men det hade det gjort lite granna dom senaste dagarna sedan vattnet gått.
Efter att Marie, min rumskopmis, tvingat mig att ringa till sköterskorna så blev jag kopplad till en CTG maskin.
Sköterskan som kom in är ung, Anna, lång och blond. Har en vacker "doktor" klocka som sitter fast i bröstfickan.
Denna hade hon fått när hon tagit examen. Mycket man får veta när man ligger där och har ont och försöker fokusera på annat.
Smärtan som jag kände var som sagt inte ovanlig för mig. Det var "vanliga" menskramper.
Jag frågade min sköterska vid ett tillfälle ganska tidigt när hon kom, är det dags nu? Är dom på gång? Ska jag ringa Patrick?
Svaret var lugnt, vi väntar med att ringa Patrick. Och jag lugnade mig då det tydligen inte var dags för mina tjejjer att komma än. Det var så jag uppfattade hennes svar.
Som vanligt ville inte TV1 och TV2 ( som dom kallades på läkarspråk) ligga stilla. Det tog ett tag innan vi fick godkänt på testet. Men allt såg bra ut!
Det började göra mer och mer ont i ryggen nu. Och utav ren reflex så proylax andades jag. Det är naturligt för mig att göra detta för att komma igenom dom kraftiga kramperna som jag har när jag har mina värsta smärtor.
Sköterskan berömde mig för min duktiga andning. Vilket gjorde att jag blev lite skrattig.
Jag var så inställd hela min graviditet och var fortfarande det i stunden, att jag skulle föda mina barn med kejsarsnitt.
Jag berättade att jag gått på gravid vatten gympa, där man sista delen av varje tillfälle ägnande sig åt just profylax, men att jag aldrig lyssnat speciellt noga under den tiden, utan bara flytit runt i det varma vattnet.
Nu gör det väldigt ont, och jag känner mig ensam. Frågar min sköterska om det är okej att jag ringer Patrick, om har får lov att komma dit.
Jag ringer och väcker min make som snabbt undrar: Är det dags? Är dom på väg?
Nej, säger jag.. Jag har bara väldigt ont och vill ha dig här.
I och med mitt svar till honom, tar han det lugnt hemma. Dricker kaffe och borstar tänderna och tar sig till sjukhuset.
När han kommer in i rummet, dröjer det någon minut innan fler sköterskor kommer med en rullsol och säger att vi ska bort till doktorn som ska kolla livmoderhalstappen.
Ännu förstår jag inte alls vad som håller på att hända!
_____________________________________
-Du är öppen 7 cm, in till förlossningen.
Detta är vad doktorn ger mig som svar när hon undersöker.
Jag ska inte säga att de var många tankar som flög genom huvudet, men jag var förvirrad minst sagt. Var mitt ont i magen egentligen värkar?! Ska jag föda mina barn nu? Ska dom verkligen komma i v 31?
Allt det här hann jag inte tänka. Utan det jag tänkte och sa:
-Kejsarsnitt! Jag ska ha kejsarsnitt.
Efter att jag sagt detta en två-tre gånger får jag förklarat för mig att, vi hinner inte med ett kejsarsnitt. Innan vi ens förberett dig så är dina barn ute.
Okej.. okej.. det blir inte kejsarsnitt. Det blir en vaginal förlossning. Detta var jag inte beredd på.
Jag känner nu när jag skriver om hela förloppet och vad som hände att jag får lite panik, men inte då. Inte ens en gnutta panik. Vet inte ens vad jag tänkte, om jag ens tänkte. Vilket hade varit väldigt konstigt för att vara jag. Det vet dom som känner mig. Mina tankar snurrar jämt, högt och lågt.
Dom sa till Patrick att hämta mina grejer i rummet och komma till förlossningen sedan.
Jag tror inte att varken jag eller han förstod vad som egentligen höll på att hända. Att vi snart skulle få träffa våra små mirakel. Jag tror inte att jag ens tänkte på att det var bara v 31. Jag bara var.
När dom rullat in mig i förlossningssalen, det var en stor sal vi fick. Men det är klart. Det var mycket personal, som det alltid är när det är flerbördsförlossning. Minst dubbel uppsättning.
Patrick var tillbaka, vet inte hur länge han var borta eller hur snabbt det gick. Kändes för mig som om det gick snabbt i alla fall.
NU började dom koppla ihop mig och barnen med alla maskinerna som fanns och allt gick väldigt snabbt. Mitt upp i allt detta frågade jag om ryggmärgsbedövningen. Men blev totalt ignorerad. Tror jag skrek till om att jag ville ha min bedövning. Det var en sådan sak som hade satt sig på minnet, att man inte skulle vänta för länge med att ta den för då hjälper den inte.
Men till svar gav sköterska mig lustgasen:
- Vännen, du får nöja dig med den här.
______________________________________________________
Ska jag nöja mig med lustgasen?
Va? Vad menar sköterskan?
Detta med att föda barn, och att föda dom vaginalt, gör ju ont! Det vet jag! ( eller hur ska jag veta det förresten.. har inte gjort det förut..) Alla säger att det gör ont, det räcker inte med lustgas..
Men det fick räcka. Jag fick ingen bedövning, inget annat än lustgasen.
-Du får inte krysta än. Håll emot, håll emot. Snart får du krysta.
Tv1 och Tv2 är ihopkopplade med maskinen så man kan kolla deras hjärtslag. Så att man vet att allt är ok med dom. En sköterska står och håller koll och håller sina händer på min mage så att Thea (Tv2) ska vara kvar där hon är och för att hon ska kunna se till att hon vänder sig med huvudet neråt när Leia är ute.
Det är många i rummet. Några står i dörröppningen, resten har sina platser runt mig eller vid andra stationer i rummet.
Det kommer värkar, och jag vill krysta. Men detta får jag inte göra ännu.
Hur funkar den här lustgasen då? När ska jag andras? När ska jag släppa den? Hur ska jag andas över huvudtaget? Var det in genom näsan, ut genom munnen.. eller var det tvärtom.. Och skulle man ens göra så när man hade lustgasen?
Nu kommer det en värk.. andas, andas.. Lustgas!
_________________________________________________________
Under hela den här proceduren med förlösandet, var jag inne i någon sorts bubbla. Man tänker inte så mycket, eller så tänker man för mycket. Men man är där, just i det ögonblicket. Fast lite på avstånd.
Man ligger där, fast ändå står man bredvid och tittar på, fast man ser inte. Bara känner.
Svårt att förklara, men ni som varit med och känt likadant, förstår mig nog.
-Agneta, när nästa värk kommer så krysta! Ta i!
Ska Leia komma ut nu? Är det dags?
Hinner inte tänka så mycket mer, för nu var det dags. En värk.. den är på gång och blir starkare.
KRYSTA!
Är inte helt hundra men tror att det tog mig två krystvärkar och så var hon ute. Sköterskorna gick iväg med henne till andra sidan rummet för att få igång henne och se så att allt var bra.
Under tiden hade vi kommit till den punkten som jag var så otroligt rädd för. Att något hemskt ska hända mellan tv1 och tv2. Kroppen gick in i viloläge och ville inte mera.. Man körde igång det värkstimulerande på max för att se till att Thea kommer ut snabbt.
Men jag var rädd och orolig. Varför får jag inte Leia till mig? Vart är hon? Varför hör jag henne inte?
Precis innan dom sprang ut med henne ur rummet ställer sig sköterskan i dörröppningen och ropar,
- Här är hon.
Jag får se mitt lilla underverk, hon börjar skrika. Och sedan springer dom iväg.
____________________________________________________________
